skåneflagganSkånelands flagga, i dagligt tal oftast kallad den skånska flaggan har genom hävd blivit Skånelands; Skånes, Hallands, Blekinges och Bornholms gemensamma samlande symbol, men dess tidigare bruk är höljt i ett dunkel.

Runt denna rödgula korsflagga som ofta kallas "den skånska", men som är en hembygds- och kulturflagga - nationsflagga, om man så vill - för hela Skåneland, råder stor förvirring. För att skapa ordning i begreppen och reda i bakgrundsbeskrivningen har Sven-Olle R Olsson, stol nr 7, forskat i saken.

skåneflagganSkånelands flagga, i dagligt tal oftast kallad den skånska flaggan har genom hävd blivit Skånelands; Skånes, Hallands, Blekinges och Bornholms gemensamma samlande symbol, men dess tidigare bruk är höljt i ett dunkel.

Runt denna rödgula korsflagga som ofta kallas "den skånska", men som är en hembygds- och kulturflagga - nationsflagga, om man så vill - för hela Skåneland, råder stor förvirring. För att skapa ordning i begreppen och reda i bakgrundsbeskrivningen har Sven-Olle R Olsson, stol nr 7, forskat i saken.

Sida 1

Skåneländska flaggan

Skånska Akademien firar i år, 2016, 35-årsjubileum och då är det som alltid viktigt att fira med pompa och ståt, flaggor och fest samt ge tillbakablickar över de gångna åren. Ofta finns det även krav på att blicka framåt. Därför skall jag ta mig uppgiften att behandla en del aspekter på centralsymbolen både för jubileet, Skåne och Akademien, nämligen flaggan själv – den skåneländska flaggan, som i vanligt tal går under namnet Skåneflaggan eller Skånes kulturflagga.

I Akademiens första årsbok, Skånsk Kalender 1983, återges Högtidstalet vid Skånska Akademiens första årsfest den 13/3 1982, presenterat av Akademiens primus motor Helmer Lång. Han beskiver flaggan med följande ord: ”Den skånska korsflaggan är den äldsta i Norden, och den är gemensam för hela den nordiska kristenheten. Den är nämligen ursprungligen symbol just för ärkestiftet i Lund som hade ett kors broderat i guld på röd botten. Den skånska flaggan är alltså inte något tecken på separatistiska strävanden utan på en  självkänsla – kalla den gärna provinsialism – som går hand i hand med nordism. På detta område har ofta Skåne tagit första steget. Den nordiska unionstanken föddes på ett möte med den danska, senare också svensk-norska drottningen Margareta i Skåne år 1385.”

Denna tilltalande idé om flaggans ursprung från ärkebiskopen i Lund är vida spridd, men tyvärr saknas det än så länge reella bevis. Däremot finns det ett antal fakta, som talar för dess sannolikhet. Det rödgula korsvapnet kan ha spridit sig successivt från Ärkebiskopssätet i Lund till de övriga nordiska länderna allt eftersom de skilde sig från Lundaärkestiftet. Man kan i Uppsala se det röda korset på gul botten som den svenska kyrkans flagga och vapen. År 1430 under nordiska unionens tid skapade Erik av Pommern det nordiska vapnet och flaggan, ett rött kors på gul botten, på samma sätt som Uppsala ärkestift. Förklaringen till detta utbyte av färgerna kan vara att man ville skilja sig från Lunds Ärkestifts vapen och flagga men ändå visa samhörigheten med den. Vidare kan man se att det rödgula korsvapnet har spelat en stor roll i både valet av färger i Norges och Finlands heraldiska vapen (i rött och gult) samt i flaggvalen i dessa länder år 1898 och 1917. I båda fallen var då den rödgula flaggan en allvarlig konkurrent till dagens nationsflaggor. I Finland är den rödgula flaggan känd som finlandssvenskarnas flagga.

Sida 2

Att dåtidens mycket mäktiga ärkebiskopssäte i Lund kunde ha denna röda vapenflagga med guldkors styrks av att det är ett allmänt biskopsvapen i Europa. Lübeck, Paderborn och Riga är exempel på detta. Påven kan ha gett vapnet till Lund i samband med att svärdsriddarorden stadfästes i Riga under 1200-talets första år. Lundaärkebiskopen, då Andreas Sunesen, stod i mycket nära kontakt med biskop Albert av Riga och påven Innocentius i Rom. Andreas var för övrigt den ärkebiskop, som enligt legenden fick mottaga den danska flaggan, Dannebrog, från himlen vid Volmerslaget vid Reval år 1219 i Estland. Sedan skall man också ha i åtanke att rött och gult - guld är de finaste tinkturerna med högsta status. Rött för konungar och kejsare liksom gult – guld. Möjligtvis kan Vatikanens vapen med guld och silver anser vara ett steg vassare!

Flaggan kan alltså ha en lång historia bakom sig med tydliga nordiska och kyrkliga inslag och färgerna är alltså ursprungligen inte en kombination av Sveriges gula och Danmarks röda även om tanken är mycket tilltalande. Dessa Nordens färger har idag slagit igenom fullständigt som Skånes färger. De framträder i de flesta sammanhang då man vill framföra något skånskt.

I Skånska Akademiens Årsbok från 1988 ”Skånsk blanning”, tar Peter Broberg upp ämnet: ”Litta blannat om flaggorna kring Skåneland”, där han tar upp den skåneländska flaggans historia parallellt med de nordiska nationsflaggorna samt visar på en framtida utveckling av regionala flaggor. Intressant i sammanhanget är att år 1900 hade Norden endast två statsflaggor nämligen Dannebrog för Danmark-Island och den svenska flaggan för Sverige-Norge. Sedan tillkom efter hand Norge, Finland 1917, Island 1919, Färöarna 1948, Åland 1954, Grönland 1979 samt 1986 Sameflaggan. Alla dessa flaggor liksom Dannebrog och den svenska flaggan är icke centrerade korsflaggor utom Grönlands och Sameflaggan som båda är solsymboler. Peter Broberg visar i artikeln på vikten av att varje region har rätt att visa upp symboler för sin egen kultur och detta har varit ledstjärnan i detta fortsatta arbetet för den skåneländska flaggan – en kulturflagga utan politisk, miltär och religiös anknytning.

Sida 3

Några år senare, 1992, Publicerade Per Andersson ett litet häfte om ”Nordiska Korsflaggor” och beskrev har ett stort antal regionala flaggor totalt 35 stycken. De mest kända nya regionala flaggorna är väl Götaland och Bornholm. Götalands flagga är den inversa svenska flaggan, blått kors på gul botten, och Bornholms är röd med grönt kors. Den sistnämda flaggan är inte heraldiskt korrekt eftersom den saknar metall, silver eller guld.

Under 1980-talet och i början av 90 talet fick flaggningen med Skåneflaggan ett rejält bakslag på grund av Skånepartiet, som hade ”kapat” flaggan och använt den som sin främsta symbol. Folk i allmänhet vågade helt enkelt inte använda flaggan med risk att de skulle bli beskyllda för att vara skånepartister. Detta var situationen när Skånska Akademien instiftades och började verka. I början av 90-talet bildades Stiftelsen och senare också Föreningen Skånsk Framtid av Peter Broberg och Göran Hansson. Föreningen Skånska Flaggans Vänner, som drev ”Skånska Flaggans Dag” och utsåg ”Årets Skåning” sedan 1967 ombildades till Kulturföreningen Skånelands Flagga, som gjorde aktiviteterna större och mer publikdragande. För att på ett tydligt sätt skilja oss från Skånepartiet och dess flagga inregistrerade vi den nya Skånelands flagga med nya mått, som ansluter sig till Dannebrogs mått från 1748 i Skandinavisk Vapenrulla 431/92 samtidigt som Skånelands Vapensymbol, som är identisk med Skånska Akademiens vapen. Den gamla flaggan hade samma mått som den svenska och år väsentligt mer långsmal (10/16)  än den nya mera kvadratiska flaggan (14/17). Själv publicerade jag den lilla skriften, 1993: ”Skånelands flagga. Historia och historier bakom den rödgula korsflaggan” i nämnda stiftelses regi.

Under 1991 väcktes frågan om offentlig verksamhet i Skåne på regional nivå och detta ledde till bildandet av Skånestyrelsen under 1994. Den bestod av representanter för de olika politiska partierna och ordförande blev Kerstin Hardenstedt (s). Skånestyrelsen fick i uppgift att verka för ett bildande av ett permanent landskapsförbund för Skåne och redan från början använde man den Skåneländska flaggan som samlande symbol.

Sida 4

När sedan Skånestyrelsen den 1 juli 1997 arrangerade konstituerandet av Regionförbundet Skåne på Frostavallen i samband med ett stort kulturarrangemang under hällande regn flaggades det flitigt med både den Skåneländska flaggan och Det Skåneländska Vapnet: ”Den heraldiska pantern”. Regionförbundet Skånes uppfattning var att flaggan skulle användas flitigt och att användningen skulle spridas till alla delar av landskapet. Fram till 1999 låg ansvaret för denna regionala försöksverksamhet i Skåne hos Regionförbundet Skåne där Skånes kommuner och landsting ingick. Vid valet 1998 valdes Region Skånes fullmäktige och den 1 januari 1999 bildades Region Skåne officiellt. Den 2 september 1999 antogs den Skåneländska flaggan som officiell symbol för Skåne av regionfullmäktige i Region Skåne. Flaggan används regelbundet av Region Skåne och används tillsammans med EU-flaggan, Sveriges flagga och Region Skånes vapenflagga vid t ex fullmäktigesammanträdena. I och med detta har vi fullt politiskt stöd den Skåneländska flaggan och därmed är den officiellt accepterad.

Idag är flaggan helt fri från alla politiska och religiösa kopplingar. Den är Skånelands befolknings egen flagga och symboliserar dess historia, kultur och identitet och skiljer sig från många flaggor genom att i sin moderna tid varit framsprungen ur folket och icke genom statsöverhuvudet eller militärmakten. Räknar vi med dess moderna historia är det Nordens äldsta regionflagga och med hänsyn till medeltidshistorien skulle den kunna vara Nordens allra äldsta flagga.

Symboler är mycket viktiga för folk och det finns alltid en risk att fina allmänna symboler blir offer för radikala gruppers försök att ta över dem. Det finns många sådana exempel och motmedlet mot detta är att folk i allmänhet inte överger sin symbol utan ökar sin användning istället så att den inte kommer att förknippas med någon specifik politisk eller religiös riktning.

Litteratur:

Andersson, Per (1992): Nordiska Korsflaggor. Bokförlaget Draking, Mjölby, 32 sidor.

Broberg, Peter (1988): Litta blannat om flaggorna kring Skåneland: Skånsk blanning, red Helmer Lång. Skånska Akademien & Bokförlaget Settern, sid 108-114.

Lång, Helmer (1983): Nordens äldsta kulturcentrum. Högtidstal i Skånska Akademien 13.3.1982: Skånsk Kalender 1983, red Birger Berg & Helmer Lång, Skånska Akademien & Litteraturtjänst, Helsingborg, sid 14-12.

Olsson, Sven-Olle R (1993): Skånelands flagga. Historia och historier bakom den rödgula flaggan (PDF). Stiftelsen Skånsk Framtid. 20 sidor plus bilagor.

Skandinavisk Vapenrulla 1991-1992. Red Tor Flensmarck. Monitorförlaget, Vä, 16 sidor.

 

Sven-Olle R Olsson
Stol nr 7