skåneflagganSkånelands flagga, i dagligt tal oftast kallad den skånska flaggan har genom hävd blivit Skånelands; Skånes, Hallands, Blekinges och Bornholms gemensamma samlande symbol, men dess tidigare bruk är höljt i ett dunkel.

Runt denna rödgula korsflagga som ofta kallas "den skånska", men som är en hembygds- och kulturflagga - nationsflagga, om man så vill - för hela Skåneland, råder stor förvirring. För att skapa ordning i begreppen och reda i bakgrundsbeskrivningen har Sven-Olle R Olsson, stol nr 7, forskat i saken.


Skåneländska flaggan

Skånska Akademien firar i år, 2016, 35-årsjubileum och då är det som alltid viktigt att fira med pompa och ståt, flaggor och fest samt ge tillbakablickar över de gångna åren. Ofta finns det även krav på att blicka framåt. Därför skall jag ta mig uppgiften att behandla en del aspekter på centralsymbolen både för jubileet, Skåne och Akademien, nämligen flaggan själv – den skåneländska flaggan, som i vanligt tal går under namnet Skåneflaggan eller Skånes kulturflagga.

I Akademiens första årsbok, Skånsk Kalender 1983, återges Högtidstalet vid Skånska Akademiens första årsfest den 13/3 1982, presenterat av Akademiens primus motor Helmer Lång. Han beskiver flaggan med följande ord: ”Den skånska korsflaggan är den äldsta i Norden, och den är gemensam för hela den nordiska kristenheten. Den är nämligen ursprungligen symbol just för ärkestiftet i Lund som hade ett kors broderat i guld på röd botten. Den skånska flaggan är alltså inte något tecken på separatistiska strävanden utan på en  självkänsla – kalla den gärna provinsialism – som går hand i hand med nordism. På detta område har ofta Skåne tagit första steget. Den nordiska unionstanken föddes på ett möte med den danska, senare också svensk-norska drottningen Margareta i Skåne år 1385.”

Denna tilltalande idé om flaggans ursprung från ärkebiskopen i Lund är vida spridd, men tyvärr saknas det än så länge reella bevis. Däremot finns det ett antal fakta, som talar för dess sannolikhet. Det rödgula korsvapnet kan ha spridit sig successivt från Ärkebiskopssätet i Lund till de övriga nordiska länderna allt eftersom de skilde sig från Lundaärkestiftet. Man kan i Uppsala se det röda korset på gul botten som den svenska kyrkans flagga och vapen. År 1430 under nordiska unionens tid skapade Erik av Pommern det nordiska vapnet och flaggan, ett rött kors på gul botten, på samma sätt som Uppsala ärkestift. Förklaringen till detta utbyte av färgerna kan vara att man ville skilja sig från Lunds Ärkestifts vapen och flagga men ändå visa samhörigheten med den. Vidare kan man se att det rödgula korsvapnet har spelat en stor roll i både valet av färger i Norges och Finlands heraldiska vapen (i rött och gult) samt i flaggvalen i dessa länder år 1898 och 1917. I båda fallen var då den rödgula flaggan en allvarlig konkurrent till dagens nationsflaggor. I Finland är den rödgula flaggan känd som finlandssvenskarnas flagga.


Att dåtidens mycket mäktiga ärkebiskopssäte i Lund kunde ha denna röda vapenflagga med guldkors styrks av att det är ett allmänt biskopsvapen i Europa. Lübeck, Paderborn och Riga är exempel på detta. Påven kan ha gett vapnet till Lund i samband med att svärdsriddarorden stadfästes i Riga under 1200-talets första år. Lundaärkebiskopen, då Andreas Sunesen, stod i mycket nära kontakt med biskop Albert av Riga och påven Innocentius i Rom. Andreas var för övrigt den ärkebiskop, som enligt legenden fick mottaga den danska flaggan, Dannebrog, från himlen vid Volmerslaget vid Reval år 1219 i Estland. Sedan skall man också ha i åtanke att rött och gult - guld är de finaste tinkturerna med högsta status. Rött för konungar och kejsare liksom gult – guld. Möjligtvis kan Vatikanens vapen med guld och silver anser vara ett steg vassare!

Flaggan kan alltså ha en lång historia bakom sig med tydliga nordiska och kyrkliga inslag och färgerna är alltså ursprungligen inte en kombination av Sveriges gula och Danmarks röda även om tanken är mycket tilltalande. Dessa Nordens färger har idag slagit igenom fullständigt som Skånes färger. De framträder i de flesta sammanhang då man vill framföra något skånskt.

I Skånska Akademiens Årsbok från 1988 ”Skånsk blanning”, tar Peter Broberg upp ämnet: ”Litta blannat om flaggorna kring Skåneland”, där han tar upp den skåneländska flaggans historia parallellt med de nordiska nationsflaggorna samt visar på en framtida utveckling av regionala flaggor. Intressant i sammanhanget är att år 1900 hade Norden endast två statsflaggor nämligen Dannebrog för Danmark-Island och den svenska flaggan för Sverige-Norge. Sedan tillkom efter hand Norge, Finland 1917, Island 1919, Färöarna 1948, Åland 1954, Grönland 1979 samt 1986 Sameflaggan. Alla dessa flaggor liksom Dannebrog och den svenska flaggan är icke centrerade korsflaggor utom Grönlands och Sameflaggan som båda är solsymboler. Peter Broberg visar i artikeln på vikten av att varje region har rätt att visa upp symboler för sin egen kultur och detta har varit ledstjärnan i detta fortsatta arbetet för den skåneländska flaggan – en kulturflagga utan politisk, miltär och religiös anknytning.


Några år senare, 1992, Publicerade Per Andersson ett litet häfte om ”Nordiska Korsflaggor” och beskrev har ett stort antal regionala flaggor totalt 35 stycken. De mest kända nya regionala flaggorna är väl Götaland och Bornholm. Götalands flagga är den inversa svenska flaggan, blått kors på gul botten, och Bornholms är röd med grönt kors. Den sistnämda flaggan är inte heraldiskt korrekt eftersom den saknar metall, silver eller guld.

Under 1980-talet och i början av 90 talet fick flaggningen med Skåneflaggan ett rejält bakslag på grund av Skånepartiet, som hade ”kapat” flaggan och använt den som sin främsta symbol. Folk i allmänhet vågade helt enkelt inte använda flaggan med risk att de skulle bli beskyllda för att vara skånepartister. Detta var situationen när Skånska Akademien instiftades och började verka. I början av 90-talet bildades Stiftelsen och senare också Föreningen Skånsk Framtid av Peter Broberg och Göran Hansson. Föreningen Skånska Flaggans Vänner, som drev ”Skånska Flaggans Dag” och utsåg ”Årets Skåning” sedan 1967 ombildades till Kulturföreningen Skånelands Flagga, som gjorde aktiviteterna större och mer publikdragande. För att på ett tydligt sätt skilja oss från Skånepartiet och dess flagga inregistrerade vi den nya Skånelands flagga med nya mått, som ansluter sig till Dannebrogs mått från 1748 i Skandinavisk Vapenrulla 431/92 samtidigt som Skånelands Vapensymbol, som är identisk med Skånska Akademiens vapen. Den gamla flaggan hade samma mått som den svenska och år väsentligt mer långsmal (10/16)  än den nya mera kvadratiska flaggan (14/17). Själv publicerade jag den lilla skriften, 1993: ”Skånelands flagga. Historia och historier bakom den rödgula korsflaggan” i nämnda stiftelses regi.

Under 1991 väcktes frågan om offentlig verksamhet i Skåne på regional nivå och detta ledde till bildandet av Skånestyrelsen under 1994. Den bestod av representanter för de olika politiska partierna och ordförande blev Kerstin Hardenstedt (s). Skånestyrelsen fick i uppgift att verka för ett bildande av ett permanent landskapsförbund för Skåne och redan från början använde man den Skåneländska flaggan som samlande symbol.


När sedan Skånestyrelsen den 1 juli 1997 arrangerade konstituerandet av Regionförbundet Skåne på Frostavallen i samband med ett stort kulturarrangemang under hällande regn flaggades det flitigt med både den Skåneländska flaggan och Det Skåneländska Vapnet: ”Den heraldiska pantern”. Regionförbundet Skånes uppfattning var att flaggan skulle användas flitigt och att användningen skulle spridas till alla delar av landskapet. Fram till 1999 låg ansvaret för denna regionala försöksverksamhet i Skåne hos Regionförbundet Skåne där Skånes kommuner och landsting ingick. Vid valet 1998 valdes Region Skånes fullmäktige och den 1 januari 1999 bildades Region Skåne officiellt. Den 2 september 1999 antogs den Skåneländska flaggan som officiell symbol för Skåne av regionfullmäktige i Region Skåne. Flaggan används regelbundet av Region Skåne och används tillsammans med EU-flaggan, Sveriges flagga och Region Skånes vapenflagga vid t ex fullmäktigesammanträdena. I och med detta har vi fullt politiskt stöd den Skåneländska flaggan och därmed är den officiellt accepterad.

Idag är flaggan helt fri från alla politiska och religiösa kopplingar. Den är Skånelands befolknings egen flagga och symboliserar dess historia, kultur och identitet och skiljer sig från många flaggor genom att i sin moderna tid varit framsprungen ur folket och icke genom statsöverhuvudet eller militärmakten. Räknar vi med dess moderna historia är det Nordens äldsta regionflagga och med hänsyn till medeltidshistorien skulle den kunna vara Nordens allra äldsta flagga.

Symboler är mycket viktiga för folk och det finns alltid en risk att fina allmänna symboler blir offer för radikala gruppers försök att ta över dem. Det finns många sådana exempel och motmedlet mot detta är att folk i allmänhet inte överger sin symbol utan ökar sin användning istället så att den inte kommer att förknippas med någon specifik politisk eller religiös riktning.

Litteratur:

Andersson, Per (1992): Nordiska Korsflaggor. Bokförlaget Draking, Mjölby, 32 sidor.

Broberg, Peter (1988): Litta blannat om flaggorna kring Skåneland: Skånsk blanning, red Helmer Lång. Skånska Akademien & Bokförlaget Settern, sid 108-114.

Lång, Helmer (1983): Nordens äldsta kulturcentrum. Högtidstal i Skånska Akademien 13.3.1982: Skånsk Kalender 1983, red Birger Berg & Helmer Lång, Skånska Akademien & Litteraturtjänst, Helsingborg, sid 14-12.

Olsson, Sven-Olle R (1993): Skånelands flagga. Historia och historier bakom den rödgula flaggan (PDF). Stiftelsen Skånsk Framtid. 20 sidor plus bilagor.

Skandinavisk Vapenrulla 1991-1992. Red Tor Flensmarck. Monitorförlaget, Vä, 16 sidor.

 

Sven-Olle R Olsson
Stol nr 7

tullstorpDenna fantastiska runsten helt i paritet med Jellingestenen på Jylland står i dag i Minneslunden på kyrkogården vid Tullstorps kyrka. Den var tidigare inmurad i östra delen av den gamla kyrkan, som revs 1846 varefter den inmurades i kyrkogårdsmuren. Var den stått innan kyrkan byggdes vet vi ej, men ett intressant alternativ vore Galgbacken öster om kyrkan. Därifrån har man milsvis utsikt över Söderslätt. En pampigare placering kan man knappast tänka sig. Avståndet till den gamla tingsplatsen med de tre "Vemmenhögarna" i Västra Vemmenhög är kort. Dessa utgör sedan medeltiden vapnet för Vemmenhögs härad.

Tullstorpstenen har tyvärr blivit sönderslagen diagonalt, men har senare sammanfogats. Stenen har en inskription längs dess tre kanter med ornamentik som kan uttydas som :"Kleppe och Åse reste dessa kummel efter Ulf". Inom dessa tre sidor finns det stora skandinaviska djuret - ulven eller pantern överst och under densamma ett magnifikt skepp, som skiljer sig en hel del från ett vikingaskepp. Sven Rosborn har konstaterat att bordläggningen är för hög för ett vikingaskepp och att rammkonstruktionen i för och akter snarare tyder på ett medelhavsskepp kanske från Östromerska riket. I så fall får vi kanske också räkna djurets ursprung till dessa trakter.

För mer se information, se skriften "Tullstorpsstenen - en av Skånelands omisteliga företeelser på Söderslätt"

 

Sven-Olle Olsson
Skånska Akademien stol nr 7

Minnesord över Helmer Lång, stol nr 1

av Stig Persson

 

Fil. dr, docent Helmer Lång, Vejbystrand, har avlidit vid 90 års ålder. Hans sörjes närmast av  hustrun Solbritt, barn och barnbarn.

Helmer 0En verkligt äktskånsk märkesman har lämnat oss. Helmer Lång föddes och växte upp i Malmö och blev sedan det skånska landskapet trogen i 90 år, under de senaste decennierna bosatt i Nordvästskåne. Det kanske mest påtagliga beviset på hans känsla för det skånska är Skånska Akademien, som grundades på hans initiativ 1981. Han var i många år dess ständige sekreterare och satte som sådan i hög grad sin prägel på Akademiens tillvaro. Hans idérikedom kom till uttryck bland annat i utformningen av årsböckerna och genomförandet av årsfesterna med tillhörande utnämning av Akademiens diplomater. Saknaden har varit stor, då hans hälsotillstånd under senare år omöjliggjort hans deltagande vid Akademiens möten.

Helmer Långs initiativförmåga tog sig dock även många andra uttryck. Han stiftade 1972 Max Valter Svanbergsällskapet, han var en av grundarna av Piratensällskapet 1982, han var under tre decennier chef för konstutställningen under lundakarnevalerna, han var mångårig ordförande i Nordvästra Skånes skrivarelag samt skribent i flera skånska tidningar för att göra ett axplock bland hans engagemang. Han var också en mångårig förstebas i Lunds Studentsångförening och aktiv i Nordvästra Skånes konstnärsförening som varje år delar ut ett stipendium i hans namn.

Den akademiska karriären kröntes med avhandlingen ”Kolingen och hans fäder”, som kom 1966, och som ledde fram till en docentur i litteraturhistoria vid Lunds universitet. Han kom sedan huvudsakliga att arbeta som gymnasielärare i Helsingborg. Dock fortsatte han sin forskning som spann över vida fält – från Kolingen och Piraten till finstämda lyriköversätt-ningar av framför allt Rimbaud och konstnärsanalyser av exempelvis Max Valter Svanberg. Han var också flitigt anlitad som litteraturkritiker.

Många kommer att minnas Helmer Lång som en i ordets bästa bemärkelse bred skåning.

För Skånska Akademien och många vänner


Stig Persson

(Foto: Håkan E Bengtsson, 2007)

Under försök att lokalisera Skånes mitt har Akademien ringat in Höörs kommun och i centralorten tillsammans med kommunen låtit uppföra ett solkonstverk ”Mittelen” vars inre upplyses den 4:e oktober klockan 12, normaltid. Verket skapades av Lars Ekholm och avtäcktes 2009 av landshövdingen Göran Tunhammar. Strävan att finna också Skånes kulturella medelpunkt pågår ännu oförtrutet liksom upptäcktsresor till dess ”omisteliga” kulturminnen.

Pehr-Ove Pehrson ger 2010 historien bakom Skånes mittpunkt i Höör:

 


"I rött fält en heraldisk, skånsk, panter av guld"

Skånska akademien inregistrerade detta vapen som varumärke hos PRV (Patent och Registrerings-verket) den 8 januari 1982. Därefter publicerades och inregistrerades vapnet i Skandinavisk Vapenrulla (SVR 432/92) som Skånelands Vapensymbol av Stiftelsen Skånsk Framtid i Marieholm.

Vapnet hade konstruerats av fil dr Jan Raneke, 1914-2007, en av Europas främsta konstnärliga heraldiker, med utgångspunkt från främst "Ulven" på 980-talets runsten från Tullstorp på Söderslätt men även från Hunnebergamonumentet från samma tid.

vapenFrån slutet av 900-talet då Danmark kristnades och enades av Harald "Blåtand" Gormsen finns det en mängd avbildningar av stora djur på runstenar, såsom de nämnda från Tullstorp och Hunneberga, men även från Skårby, London och nationalmonumentet i Jellinge på Jylland. Dessutom finns dessa djur på Kammin- och Bambergsskrinen samt på guldbrakteater. Djuren kan ha mycket varierande utseende och det är omöjligt att avgöra vilket mytiskt eller biologiskt djur som åsyftas i de olika fallen. Under alla omständigheter spelar den biologiska tillhörigheten mindre roll, eftersom djurens betydelse för människan på den tiden var de mytiska egenskaper de besatt och ursprunget finner vi inom den forngermanska djurmytologin. Konsthistorikerna kallar dessa djur kollektivt för "Det Stora Skandinaviska Djuret" och vilka mytiska egenskaper de enskilda utform-ningarna besatt, förblir en hemlighet för oss, men troligtvis var de avvärjande och avskräckande för att ge skydd mot hotande faror, särskild vid rituella handlingar, på samma sätt som det kristna korset.

Det stora skandinaviska djuret från dessa vikingatida avbildningar har alltså heraldiserats till den skåneländska/skånska pantern, eftersom Tullstorpstenens "ulv" bär vissa drag, som är gemensamma med den heraldiska pantern, som främst förekommer i sydöstra Europa. Detta heraldiska djur har ingenting att göra med den biologiska pantern. Den har endast lånat namnet och några drag. Man behöver inte heller i dessa sammanhang anknyta alltför djupgående till gammal symbolik, utan det räcker att se panterbilden som ett tecken, klart skiljande från alla andra och det är detta som är grundavsikten med alla heraldiska bilder.

 


Den heraldiska pantern beskrivs som ett fyrfotadjur med svans (ofta lejonliknande), inte sällan med horn, även noshorn, huvudet kan vara panterlikt men kan också mera likna en hästs, med tassar, klövar eller med klor. Djuret kan vara utan mönster, prickigt eller strimmigt, men nästan alltid med flammor från mun och ibland öron. Dessa flammor kan vara ett uttryck för att pantern har en mycket god söt andedräkt, som drar till sig alla andra djur. Pantern har inga andra fiender än draken, som ofta symboliserar onskan. Det innebär att pantern kan symbolisera det goda och vara en beskyddare. I Italien kallas den för "la Dulce", den "söta-snälla". I vissa skrifter anger man att pantern även kunde symbolisera Kristus (Physiologus 140 e Kr) och ibland är djuret försett med delade klövar och då representerar det ett rent djur enligt mosaisk lag.

För att ge en fylligare beskrivning av pantern kan det i detta sammanhang vara av intresse att citera vad som står i den första tryckta boken i Sverige, "Dyalogus creaturarum moralizatus" (Skapelsens sedelärande samtal) från 1483 om pantern: "Pantern är ett fläckigt djur som är vackert och doftar gott. Solinus säger att den är fläckig till färgen, utomordentligt grann och översållad med små runda fläckar: dessa sk ögonfläckar avtecknar sig mot mörkgult och skiftar i blått och vitt. Detta djur är emellertid mycket fredligt. Den ende fiende det har är draken. Då den ätit och blivit mätt på olika slags mat, drar det sig enligt Physiologus tillbaka och sover i sin håla. Efter tre dagar vaknar det sedan upp ur sömnen och upphäver ett rytande. Då de andra djuren hör dess röst, församlar de sig och följer den goda doft som kommer ur dess mun. Endast draken far samman i skräck, då den hör dess röst, och förskansar sig i underjordiska hålor." - Därefter följer en sedelärande historia hur pantern försöker lära grisen avhålla sig från att smutsa ner sig i dyn, vilket naturligtvis misslyckades.

Denna vapensymbol med den heraldiska pantern är en symbol för Skånes och Skånelands urgamla vikingatida historia och dess samhörighet med det danska kulturområdet, eftersom runstensdjuret är typiskt för detta område på samma sätt som gripen är typisk för Pommern.

Jan Raneke skapade även Skåneländska Gastronomiska Akademiens vapen 1993 och den består av den heraldiska pantern som håller S:t Lars halster över öppen eld i guld på ett rött fält omgivet av texten "Academia Gastronomica Scaniensis i guld. På senare tid har även Skånska Dagbladet använt pantern under mottot: "Pantern på jakt".

Sven-Olle Olsson
Skånska Akademien stol nr 7